Idag har vart en helvetes dag. Inte att det vart stressigt på jobbet eller så, utan jag är riktigt deppig idag. Allt känns verkligen SKIT! Fast jag vet att jag egentligen har det riktigt BRA. Jag har i stort sett ett fast jobb, jag har en underbar pojkvän, jag har 2 underbara hästar, varav ena,hingsten, sköter min alldeles underbara pappa om. Varför kan jag inte känna all den tacksamhet jag vill. Jag är så glad och tacksam för det jag har, även om det inte syns!
Vad är det som inte stämmer.
Sitter med gråten i halsen och kan inte förstå vad som fel..?

Kollade på programmet sommarpratarna på 1 nu. Det var mycket mer känslomässigare och intressantare än jag trodde det skulle vara. 
När man såg trailern tänkte jag bara usch vad tråkigt att se på när folk äter mat och pratar.
Jag skulle zappa runt lite på alla kanaler och kolla vad de va på tv, för på tisdagar e de inge spec egentligen. Brukar börja på 1an, 2an, 3an osv. Men jag kom aldrig längre än till 1an ;)
Det var Morgan Alling, Camilla Läckberg, Måns Härngren, Pia Johansson och Jesenko Selimovic som pratade om deras olika klipp. Och det var väldigt personliga och känsliga ämnen dom pratade om.

Jag hör hur det smäller till i högra vitrinskåpet, typ som om nån spänning som släpper.. Kan inte riktigt förklara.
Men jag blir inte rädd. Jag som är vettskrämd, det är Erik vittne på ;) Men jag hör ju ljud hela tiden också..
Men så kommer jag att tänka på "det okända". Ofta är det någon som bott där tidigare eller någon släkting som inte vill släppa taget. Jag vet inte riktigt vad jag tror på sånt, men allt verkar så verkligt.
Så kom jag att tänka på det som Carola sa till mig en gång. Något som jag bara berättat ett fåtal personer.
Carola på travet vet ju dom flesta, som håller på med trav, vem hon är. Hon är gapig och skriker. Absolut inge elakt utan hon är glad och positiv till det mesta. Hon är bara lite högljudd och speciell.
Visst kan det vara lite pinsamt när hon drar igång med sitt gapflabb när man står bredvid henne när det är trav. Men jag har aldrig haft svårt för henne, som de flesta andra har.
Hon har sagt lite konstiga saker, en gång när hon såg en man så såg hon på honom att han hade gjort nåt riktigt hemskt..
En dag när jag var på travet, ute på trappan utanför shopen närmare bestämt. Var där med mamma, pappa, Andreas och Carola då. Så säger hon -Har du haft en syster som gått bort i en olycka? och jag blir alldeles kall och säger lite tyst jaa... -Jag har inte sagt nåt, och vet inte om du vill veta, men när du sitter på läktarn så sitter hon bredvid dig och tittare på hästarna. Hon skyddar dig. Hon är med dig. säger Carola
Precis då kommer mamma och de andra ut och Carola går till stallet och jag följer efter mamma. Berättar för mamma vad carola just sa och tårarna bara kom. Jag vet inte om det var rädsla eller bara en lättnad.
Men sedan började tankarna gå. Hur kan hon veta att jag har ytterligare ett syskon, just en syster?
Varför har hon inte sagt nåt tidigare, varför sa hon det just då?

Tack Carola! Det känns otroligt skönt att veta att jag har min syster vid min sida! Sedan detta brukar jag prata med Jenny och be henne om hjälp om det är nåt som känns tungt. Oftast bara i mina tankar. Jag hoppas och tror att hon hör mig.
Älskade syster ♥ Det har nu gått 12 år... 12 år..

Nu vart detta ett väldigt personligt inlägg. Men jag känner mig lite bättre nu. Ska torka tårarna, borsta tänderna och krypa ner under täcket. Saknas bara en stor och go kram nu.
Men Erik jobbar så jag får vänta tills han kommer hem inatt.

Simma lungt!